När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den första delen, där Damien Eie berättar sin historia.

Damien Eie. Född 1969. Dj och festarrangör.

När jag växte upp på 70- och 80-talet var Sverige ett inrutat mellanmjölksland med radhusidyller där ingen och inget egentligen stack ut. Som tonåring började jag känna ett växande behov av att bryta mig loss från det välplanerade och istället vidga vyerna, finna mig själv och uppleva känslan av frihet. Det var där och då jag upptäckte musiken och klubbvärlden.

Efter att ha varit en stund i hip hop-svängen och sett att en annan värld är möjlig, hamnade jag till slut på några av Stockholms första houseklubbar. Här fanns en otrolig frihetskänsla och en stämning som jag inte hade upplevt tidigare. I slutet av 80-talet besökte jag mina första open air-fester och gick på klubbar i Hammarbyhamnen som aldrig stängde. Jag blev hooked direkt och sugen på att arrangera egna fester.

På den tiden fanns det enstaka arrangemang där man kunde dansa hela natten, men ingen etablerad underground-scen. Därför skapade jag den själv tillsammans med ett antal andra musikälskare, frihetskämpar och eldsjälar. Vi gick utanför normen och började bygga upp den svenska underground-rörelsen med fester i stan, på övergivna industritomter och till slut även på Docklands som slog upp portarna 1995. Vi gjorde det för att vi älskade house- och technomusiken och för att vår kärlek inte kunde rymmas inom samhällets ramar.

Ju längre tiden gick desto mer politisk blev jag och rörelsen i stort. Allt vi ville göra var att utöva vår kultur och dansa men när ravekommissionen bildades i mitten av 90-talet blev situationen absurd. Ordningsmakten terroriserade människor och arbetade aggressivt och förnedrande i jakten mot narkotika vilket gjorde att man totalt tappade förtroendet för rättsstaten. Idag är situationen något bättre men trakasserier från polisen är tyvärr fortfarande vanligt förekommande.

Underground-scenen byggs av en otroligt stark kärlek till musik och dans, och här finns en oslagbar gemenskap och en kultur som förenar människor med olika bakgrunder. Det är också en manifestation för människans frihet och mot överförmynderi, moralpanik och tidsfascism. Det är bisarrt att politiker ska få bestämma när jag ska umgås med mina vänner, ha kul eller dansa. Sverige måste vakna upp och bli mer tolerant. Vi behöver ett tänk som innehåller mindre politik och mer människa.