Klubbliv

När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den andra delen, där Manic Brothers berättar sin historia. Övriga publicerade delar finns här.

Mats och Niclas Ljusberg (Manic Brothers). Födda 1986. Dj’s och producenter.

Vi är tvillingar och födda med 23 minuters mellanrum. Både våra liv och vår musikaliska karriär är en resa vi gör tillsammans.

Vår pappa tränade bandy på elitnivå och vi tillbringade därför vår barndom i städer som Ljusdal, Edsbyn, Bollnäs och Vetlanda. Vi revolterade ganska tidigt mot idrotten och efter att ha samlat mod berättade vi för vår farsa att vi ville köpa gitarrer istället för skridskor. Han tog det ganska bra, och snart började vårt musikintresse att utvecklas. Vi arrangerade egna små discon, och på skolfesterna var vi inte intresserade av tjejerna utan stod hellre kvar på dansgolvet hela kvällen.

Runt 2005 flyttade vi till Stockholm och blev mer och mer intresserade av den elektroniska musiken. Vi började hänga på stans klubbar och gick ut 3-4 gånger i veckan för att dansa och träffa nya bekantskaper. Vi kände inte en kotte, men vi hade alltid varandra. Dessutom är vi nog ganska sociala och pratsamma efter att ha flyttat runt och bytt skola så många gånger under uppväxten.

Det dröjde inte länge innan vi upptäckte underground-scenen och en ny form av gemenskap. Här spelade det ingen roll vad man jobbade med, hur mycket man tjänade eller hur man såg ut. Här var alla äkta, stämningen var genuin och fokus låg på kärleken till musik och dans.

Efter ett par år ville vi testa på dj-grejen och köpte en egen dj-utrustning. Med lite hjälp av vår storasyster, som är väldigt intresserad av klubbvärlden och den elektroniska musiken, så fick vi snart en del spelningar och började synas mer och mer i stans dj-bås. Vi började även producera musik vilket efter några år ledde till vårt debutsläpp på Adam Beyers skivetikett Drumcode. Det släppet var helt sjukt stort för oss.

Idag är vi mer etablerade och står väl med ena foten på “de vanliga” klubbarna, och den andra i underground-världen. Det är hur kul som helst att Stockholms klubbscen växer som den gör, men vi behöver politiker som inser hur bra stan skulle må av en riktig klubb av internationellt snitt som inte behöver stänga vid 03. Men trenden är positiv, så det är nog bara en tidsfråga.

Men oavsett hur det blir med det så kommer det alltid finnas utrymme för en underground-scen.

Mats Wurnell

Jag som driver denna blogg heter Mats Wurnell och är journalist. Följ mig på Facebook och Instagram. Spana även in Dansmusikpodden. Tack för att du läser!

När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den andra delen, där Ty ”Ty’sTyle” Tugwell berättar sin historia. Övriga publicerade delar finns här.

Ty ”Ty’sTyle” Tugwell. Född 1975. Dj och klubbarrangör.

Jag föddes på Jamaica men min familj flyttade till New York City när jag var runt åtta år gammal. Där växte jag upp i stadsdelen Queens och lyssnade på mycket hiphop, rnb och reggae. Redan i tonåren började jag hänga på olika klubbar som The Tunnel och Home Base där jag fick mersmak på klubblivet.

När jag var 19 jobbade jag som toalettvärd på olika New York-klubbar. Där breddades min musiksmak ytterligare och jag började uppskatta elektronisk musik som house och techno. Under universitets-tiden fick jag sedan en rumskamrat som var dj, och med hans hjälp tog jag de första stapplande stegen som discjockey.

Runt millennieskiftet gick flyttlasset till Stockholm. På den tiden gillade jag fortfarande mycket hiphop och tyckte att det var skönt att komma till Sverige där all musik inte handlade om gangsters och ”bitches and hoes”. Jag började spela skivor och gjorde det till min grej att spela hiphop och reggae utan våldsamma texter och med ett budskap om medmänsklighet.

Som relativt ny i stan hamnade jag ofta på Östermalm och runt Stureplan när det vankades fest men blev aldrig riktigt bekväm i det sammanhanget. Jag var svart, hade dreadlocks och kände mig ofta utanför. Men allt det förändrades när hamnade på en technofest i en källare vid Mariatorget. Här kände jag min äntligen som hemma. Jag lyckades också besöka Docklands innan de bommade igen och upplevde samma sak där.

Det var befriande med en miljö där ingen brydde sig om hudfärg, språk eller frisyr. På de här festerna var jag bara en person bland alla andra på dansgolvet. Det var en härlig frihetskänsla.

Jag fick fler och fler vänner och kontakter, började spela mer techno och blev snart sugen på att ordna egna fester. 2002 var jag med om att grunda Socially Hazardous och på sommaren arrangerade vi den första Blommor & Bin-festen på Långholmen vilket blev en succé. Sedan dess har jag varit aktiv inom scenen och har bland annat grundat prisgalan Elly Awards som uppmärksammar eldsjälarna inom huvudstadens underground-scen.

Idag har scenen fullkomligt exploderat. Det är förstås väldigt roligt men det finns en stor utmaning i att behålla rätt attityd på festerna. Dessutom är det viktigt att föra en medveten politisk kamp mot de ologiska lagar och regler som tvingar nattklubbarna att stänga vid 03, och som hindrar mig från att ta en öl klockan 06 på morgonen om jag skulle vilja det.

Mats Wurnell

Jag som driver denna blogg heter Mats Wurnell och är journalist. Följ mig på Facebook och Instagram. Spana även in Dansmusikpodden. Tack för att du läser!

När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den andra delen, där Sara ”Lego” Kanerva berättar sin historia. Övriga publicerade delar finns här.

Sara ”Lego” Kanerva. Född 1987. Dj, artistbokare och klubbarrangör.

Det är otroligt svårt att förklara för utomstående vad hela underground-grejen handlar om, men citatet ”I feel bad for the people who never go to a rave” beskriver min känsla ganska bra. Det är magiskt att stå tillsammans med andra och dela glädjen till musiken och dansen. Men som sagt, det måste nästan upplevas first hand.

Några av mina första klubbupplevelser är från nattklubbar runt Stureplan, men ganska snart kunde jag konstatera att det inte var någonting som passade mig. Jag tröttnade snabbt på otrevliga vakter, killar som raggade och en allmänt stel, ytlig och tråkig stämning. Jag började istället söka mig till ställen där musiken var i fokus, typ Debaser Slussen och klubben Cocktail Club på restaurang Grodan.

Allt nådde dock en helt ny nivå när min brorsa började bjuda med mig på raves och jag upptäckte underground-scenen. Frihetskänsla var enormt och festerna pågick ofta hela natten.

Jag minns en av mina första open air-fester. Den gick under namnet Blommor & Bin och arrangerades på Långholmen. Det var helt magiskt att stå med 300 likasinnade och dansa under solen till exakt den musiken man älskade och ville höra. Den sortens fester var någonting annat än det jag hade upplevt tidigare, och för mig blev det snabbt en livsstil med mängder av klubbesök i lagerlokaler, skogsgläntor och mörka källare i förorterna. Här var stämningen avslappnad och folk hade respekt för varandra. Dansen och musiken var i fokus.

Jag lärde snart känna fler människor och blev mer och mer involverad i klubbscenen. Efter ett tag nöjde jag mig inte med att ”bara” stå på dansgolvet utan ville engagera mig djupare. Så någon gång mellan 2008-2010 arrangerade jag mina första fester, och sedan tog jag ytterligare ett steg och började spela skivor.

För mig har det nu blivit en livsstil och ett jobb. Jag är en rastlös och kreativ person som trivs bäst när jag arbetar med flera olika projekt och kan lägga upp dygnet efter hur det passar mig. Jag har nog har aldrig mått så dåligt som när jag hade ett “9 till 5”-jobb.

Varför jag kallas Lego? Det kommer från när jag var liten och alltid ville ha min mammas uppmärksamhet varpå hon kallade mig för “lilla ego”. Sedan började jag använda det som namn på sajter som Skunk och Lunarstorm, och efter ett tag förkortade jag det till ”lego”. Så enkelt var det.

Mats Wurnell

Jag som driver denna blogg heter Mats Wurnell och är journalist. Följ mig på Facebook och Instagram. Spana även in Dansmusikpodden. Tack för att du läser!

När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den första delen, där Damien Eie berättar sin historia.

Damien Eie. Född 1969. Dj och festarrangör.

När jag växte upp på 70- och 80-talet var Sverige ett inrutat mellanmjölksland med radhusidyller där ingen och inget egentligen stack ut. Som tonåring började jag känna ett växande behov av att bryta mig loss från det välplanerade och istället vidga vyerna, finna mig själv och uppleva känslan av frihet. Det var där och då jag upptäckte musiken och klubbvärlden.

Efter att ha varit en stund i hip hop-svängen och sett att en annan värld är möjlig, hamnade jag till slut på några av Stockholms första houseklubbar. Här fanns en otrolig frihetskänsla och en stämning som jag inte hade upplevt tidigare. I slutet av 80-talet besökte jag mina första open air-fester och gick på klubbar i Hammarbyhamnen som aldrig stängde. Jag blev hooked direkt och sugen på att arrangera egna fester.

På den tiden fanns det enstaka arrangemang där man kunde dansa hela natten, men ingen etablerad underground-scen. Därför skapade jag den själv tillsammans med ett antal andra musikälskare, frihetskämpar och eldsjälar. Vi gick utanför normen och började bygga upp den svenska underground-rörelsen med fester i stan, på övergivna industritomter och till slut även på Docklands som slog upp portarna 1995. Vi gjorde det för att vi älskade house- och technomusiken och för att vår kärlek inte kunde rymmas inom samhällets ramar.

Ju längre tiden gick desto mer politisk blev jag och rörelsen i stort. Allt vi ville göra var att utöva vår kultur och dansa men när ravekommissionen bildades i mitten av 90-talet blev situationen absurd. Ordningsmakten terroriserade människor och arbetade aggressivt och förnedrande i jakten mot narkotika vilket gjorde att man totalt tappade förtroendet för rättsstaten. Idag är situationen något bättre men trakasserier från polisen är tyvärr fortfarande vanligt förekommande.

Underground-scenen byggs av en otroligt stark kärlek till musik och dans, och här finns en oslagbar gemenskap och en kultur som förenar människor med olika bakgrunder. Det är också en manifestation för människans frihet och mot överförmynderi, moralpanik och tidsfascism. Det är bisarrt att politiker ska få bestämma när jag ska umgås med mina vänner, ha kul eller dansa. Sverige måste vakna upp och bli mer tolerant. Vi behöver ett tänk som innehåller mindre politik och mer människa.

Mats Wurnell

Jag som driver denna blogg heter Mats Wurnell och är journalist. Följ mig på Facebook och Instagram. Spana även in Dansmusikpodden. Tack för att du läser!