När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den andra delen, där Manic Brothers berättar sin historia. Övriga publicerade delar finns här.

Mats och Niclas Ljusberg (Manic Brothers). Födda 1986. Dj’s och producenter.

Vi är tvillingar och födda med 23 minuters mellanrum. Både våra liv och vår musikaliska karriär är en resa vi gör tillsammans.

Vår pappa tränade bandy på elitnivå och vi tillbringade därför vår barndom i städer som Ljusdal, Edsbyn, Bollnäs och Vetlanda. Vi revolterade ganska tidigt mot idrotten och efter att ha samlat mod berättade vi för vår farsa att vi ville köpa gitarrer istället för skridskor. Han tog det ganska bra, och snart började vårt musikintresse att utvecklas. Vi arrangerade egna små discon, och på skolfesterna var vi inte intresserade av tjejerna utan stod hellre kvar på dansgolvet hela kvällen.

Runt 2005 flyttade vi till Stockholm och blev mer och mer intresserade av den elektroniska musiken. Vi började hänga på stans klubbar och gick ut 3-4 gånger i veckan för att dansa och träffa nya bekantskaper. Vi kände inte en kotte, men vi hade alltid varandra. Dessutom är vi nog ganska sociala och pratsamma efter att ha flyttat runt och bytt skola så många gånger under uppväxten.

Det dröjde inte länge innan vi upptäckte underground-scenen och en ny form av gemenskap. Här spelade det ingen roll vad man jobbade med, hur mycket man tjänade eller hur man såg ut. Här var alla äkta, stämningen var genuin och fokus låg på kärleken till musik och dans.

Efter ett par år ville vi testa på dj-grejen och köpte en egen dj-utrustning. Med lite hjälp av vår storasyster, som är väldigt intresserad av klubbvärlden och den elektroniska musiken, så fick vi snart en del spelningar och började synas mer och mer i stans dj-bås. Vi började även producera musik vilket efter några år ledde till vårt debutsläpp på Adam Beyers skivetikett Drumcode. Det släppet var helt sjukt stort för oss.

Idag är vi mer etablerade och står väl med ena foten på “de vanliga” klubbarna, och den andra i underground-världen. Det är hur kul som helst att Stockholms klubbscen växer som den gör, men vi behöver politiker som inser hur bra stan skulle må av en riktig klubb av internationellt snitt som inte behöver stänga vid 03. Men trenden är positiv, så det är nog bara en tidsfråga.

Men oavsett hur det blir med det så kommer det alltid finnas utrymme för en underground-scen.