Klubbliv

När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den andra delen, där Sara ”Lego” Kanerva berättar sin historia. Övriga publicerade delar finns här.

Sara ”Lego” Kanerva. Född 1987. Dj, artistbokare och klubbarrangör.

Det är otroligt svårt att förklara för utomstående vad hela underground-grejen handlar om, men citatet ”I feel bad for the people who never go to a rave” beskriver min känsla ganska bra. Det är magiskt att stå tillsammans med andra och dela glädjen till musiken och dansen. Men som sagt, det måste nästan upplevas first hand.

Några av mina första klubbupplevelser är från nattklubbar runt Stureplan, men ganska snart kunde jag konstatera att det inte var någonting som passade mig. Jag tröttnade snabbt på otrevliga vakter, killar som raggade och en allmänt stel, ytlig och tråkig stämning. Jag började istället söka mig till ställen där musiken var i fokus, typ Debaser Slussen och klubben Cocktail Club på restaurang Grodan.

Allt nådde dock en helt ny nivå när min brorsa började bjuda med mig på raves och jag upptäckte underground-scenen. Frihetskänsla var enormt och festerna pågick ofta hela natten.

Jag minns en av mina första open air-fester. Den gick under namnet Blommor & Bin och arrangerades på Långholmen. Det var helt magiskt att stå med 300 likasinnade och dansa under solen till exakt den musiken man älskade och ville höra. Den sortens fester var någonting annat än det jag hade upplevt tidigare, och för mig blev det snabbt en livsstil med mängder av klubbesök i lagerlokaler, skogsgläntor och mörka källare i förorterna. Här var stämningen avslappnad och folk hade respekt för varandra. Dansen och musiken var i fokus.

Jag lärde snart känna fler människor och blev mer och mer involverad i klubbscenen. Efter ett tag nöjde jag mig inte med att ”bara” stå på dansgolvet utan ville engagera mig djupare. Så någon gång mellan 2008-2010 arrangerade jag mina första fester, och sedan tog jag ytterligare ett steg och började spela skivor.

För mig har det nu blivit en livsstil och ett jobb. Jag är en rastlös och kreativ person som trivs bäst när jag arbetar med flera olika projekt och kan lägga upp dygnet efter hur det passar mig. Jag har nog har aldrig mått så dåligt som när jag hade ett “9 till 5”-jobb.

Varför jag kallas Lego? Det kommer från när jag var liten och alltid ville ha min mammas uppmärksamhet varpå hon kallade mig för “lilla ego”. Sedan började jag använda det som namn på sajter som Skunk och Lunarstorm, och efter ett tag förkortade jag det till ”lego”. Så enkelt var det.

Mats Wurnell

Jag som driver denna blogg heter Mats Wurnell och är journalist. Följ mig på Facebook och Instagram. Spana även in Dansmusikpodden. Tack för att du läser!

När stadens nattklubbar stänger av musiken och tänder lamporna fortsätter festen i en parallell klubbvärld där människor från olika bakgrunder samlas för att dansa till dess att solen går upp. I olika delar av huvudstaden fylls industri- och lagerlokaler med nattdjur som timme efter timme rör sig i takt till elektroniska rytmer och hypnotiska melodier.

I foto- och intervjuserien Till dess att solen går upp porträtterar fotografen Viktor Fremling och journalisten Mats Wurnell några av profilerna inom huvudstadens undergroundscen. Här är den första delen, där Damien Eie berättar sin historia.

Damien Eie. Född 1969. Dj och festarrangör.

När jag växte upp på 70- och 80-talet var Sverige ett inrutat mellanmjölksland med radhusidyller där ingen och inget egentligen stack ut. Som tonåring började jag känna ett växande behov av att bryta mig loss från det välplanerade och istället vidga vyerna, finna mig själv och uppleva känslan av frihet. Det var där och då jag upptäckte musiken och klubbvärlden.

Efter att ha varit en stund i hip hop-svängen och sett att en annan värld är möjlig, hamnade jag till slut på några av Stockholms första houseklubbar. Här fanns en otrolig frihetskänsla och en stämning som jag inte hade upplevt tidigare. I slutet av 80-talet besökte jag mina första open air-fester och gick på klubbar i Hammarbyhamnen som aldrig stängde. Jag blev hooked direkt och sugen på att arrangera egna fester.

På den tiden fanns det enstaka arrangemang där man kunde dansa hela natten, men ingen etablerad underground-scen. Därför skapade jag den själv tillsammans med ett antal andra musikälskare, frihetskämpar och eldsjälar. Vi gick utanför normen och började bygga upp den svenska underground-rörelsen med fester i stan, på övergivna industritomter och till slut även på Docklands som slog upp portarna 1995. Vi gjorde det för att vi älskade house- och technomusiken och för att vår kärlek inte kunde rymmas inom samhällets ramar.

Ju längre tiden gick desto mer politisk blev jag och rörelsen i stort. Allt vi ville göra var att utöva vår kultur och dansa men när ravekommissionen bildades i mitten av 90-talet blev situationen absurd. Ordningsmakten terroriserade människor och arbetade aggressivt och förnedrande i jakten mot narkotika vilket gjorde att man totalt tappade förtroendet för rättsstaten. Idag är situationen något bättre men trakasserier från polisen är tyvärr fortfarande vanligt förekommande.

Underground-scenen byggs av en otroligt stark kärlek till musik och dans, och här finns en oslagbar gemenskap och en kultur som förenar människor med olika bakgrunder. Det är också en manifestation för människans frihet och mot överförmynderi, moralpanik och tidsfascism. Det är bisarrt att politiker ska få bestämma när jag ska umgås med mina vänner, ha kul eller dansa. Sverige måste vakna upp och bli mer tolerant. Vi behöver ett tänk som innehåller mindre politik och mer människa.

Mats Wurnell

Jag som driver denna blogg heter Mats Wurnell och är journalist. Följ mig på Facebook och Instagram. Spana även in Dansmusikpodden. Tack för att du läser!